Sassy

Turbonegro är party.
Turbonegro är rock n roll.



Turbonegro är ett grymt liveband med sångaren Hank von Helvete i spetsen. Han är inte bara en grym sångare; han kan även den svåra konsten att körar schyssta mellansnack.



Turbonegro kan verkligen konsten att få med sig publiken på sina shower. För de showar, de spelar inte.
Folk hoppar och skriker som galningar precis hela tiden, det är ett sånt ös att det aldrig blir en lugn stund.



Jag har sett Turbonegro två gånger tidigare, men det här var första gången sedan jag började lyssna på deras skivor och jag blev överlycklig när de spelade en av mina favoriter High on the Crime.



Turbonegro är som en enda stor endorfinkick!

Norwegian band Turbonegro @ Peace & Love

En gång skulle jag se Babyshambles här i Göteborg, men de ställde in.
En gång skulle jag se Babyshambles i Stockholm, men de ställde in.
En gång skulle jag se Babyshambles på Peace & Love, och de ställde inte in!
Inte nog med det, först fick jag se Pete Doherty solo och efter en liten stund gick hela bandet på scenen.
Fredagen den 26 juni måste följaktligen ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.



Och de var precis lika bra live som jag trodde de skulle vara.



Pete är ju Pete och allt han gör på scen är underbart och basisten Drew hade riktiga rock star qualities.



De spelade en perfekt mix av låtar från sina två album Down in Albion och Shotter's Nation, samt ep:n The Blinding E.P.



Baddie's Boogie, som är en av mina favoritlåtar med the Shambles blev ännu starkare live när Pete och Drew sjöng stämmor i refrängen och Albion blev så vacker med Mick's munspel.



Under Pipedown och Killamanjiro blev det riktigt ösigt och publiken hoppade av glädje.



Allra bäst var dock Sedative från The Blinding E.P. Jag hade nämligen nästan glömt bort den EP:n och hade bara lyssnat på albumen den senaste tiden och så kom helt plötsligt vackra Sedative. Ja, den var så vacker att jag grät en skvätt. Jag har visst blivit en sådan som gråter på konserter, det hade jag aldrig trott om mig själv, men ni som har läst mina festivalinlägg är nu medvetna om att jag grät hela tre gånger på spelningar.



Spelningen var helt fantastisk, sa jag det? Faktum är att jag inte med ord kan beskriva hur bra den var.



Och i slutet heilade Pete...

Babyshambles is one of my favorite bands and I was so happy when I eventually had the chance to see them live as they have cancelled two gigs I was supposed to go to. I love their music, I loved the show - it was just amazing!

Han kom.
Han såg.
Han segrade.



Äntligen skulle jag få se Pete Doherty, en av mina största idoler, live.



In kom han på scenen, började spela Arcady och hela jag jublade.



Pete spelade på den allra största scenen, helt utan kompband, det var bara han och en gitarr.
Kvällen innan hade jag sett ett av världens största rockband fylla scenen, men Pete fyllde den lika bra själv med sin röst, sin gitarr och sin uppenbarelse.



Låtlistan bestod av låtar från Petes soloalbum Grace/Wastelands, samt några gamla Libertineslåtar, som "råkade" vara samma som Carl Barât hade spelat dagen innan. Var det kanske så att Pete ville visa att han kunde framföra dem bättre? Kanske. Och det gjorde han.



Hela spelningen var så vacker och stämningsfull och när Pete som sista låt körde New Love Grows On Trees kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Den låten är väldigt speciell för mig, den berör mig på ett sätt som få låtar gör och varje kväll när jag ska sova sätter jag den på repeat och sussar in så gott.





När jag satt framför scenen och väntade på att Pete skulle gå på träffade jag på Emma och hennes kompis Lina, så jag och Emma fick kramas leopardklänning mot leopardklänning. De två tjejerna var ena riktiga snyggingar till rock-chic-blondiner, synd att vi inte hann ses mer bara!

Pics from Pete Doherty's gig at the Peace & Love festival. Do I need to say that I love him?

Jag vill att Peace & Love ska börja om från början igen. Hela festivalen gick på tok för snabbt.



Jag vill sitta i solen utanför tältet och dricka öl.



Jag vill placera ölen vid min fot.



Jag vill matcha den med min kompis sko.



Jag vill le under en dödskallescarf!

Nej, jag får kanske inse att Peace & Love är över.
Nu blir det alldeles strax boxning med Maria!

I wish that the festival Peace & Love would last for ever! I such a good time that it makes me sad that it' s over...

En av de största höjdpunkterna, och en av anledningarna till att jag åkte till Peace & Love, var Mötley Crüe. Jag hade längtat så länge efter att få se dem och mina förväntningar var skyhöga.



Och jag blev inte besviken!
När de körde i gång med Kickstart my Heart visste jag att hela spelningen skulle bli grym.



Killarna må inte vara några ungdomar vid det här laget, men vad gjorde det när de rockade på som fan?!
Låtlistan bestod främst av deras gamla hits, men de körde även två låtar från den senaste skivan, varav Saints of Los Angeles är en riktig rökare som visar att Mötley inte enbart lever på gamla meriter, utan även är kapabla att skriva nytt, högklassigt material.



Stämningen var på topp under hela spelningen. Publiken hoppade, dansade, skrek och sjöng och jag var som i ett lyckorus.



Och Tommy Lee...Finns det någon hetare?
Nej, det gör ju inte det.
Han trummade inte som andra, han gick fullständigt loss på trummorna med hela sin kropp och all sin energi så aggressivt att jag stod med vidöppen mun.



Och när Tommy Lee började klinka på pianot till den allra sista låten Home Sweet Home grät jag en skvätt.
Av lycka för att jag just bevittnat en av de bästa konserterna någonsin.
Av vemod för att låten är så vacker.

Pics from the Mötley Crüe gig at the Peace & Love festival. One of the best concerts  ever!

Jag har huvudet fullt av intryck, och datorn full av bilder från Peace & Love, så det är lite svårt att sortera allt.
Jag kan ju börja med att berätta att vi kom till borlänge på onsdagen, satte upp vårt tält, hängde lite på campingen och gick sedan till festivalområdet där vi hängde i ett öltält och kollade på Laleh. Hennes musik är väl inte riktigt min stil, men den är lite småmysig och hon framförde den på ett härligt sätt och hon har en smittande utstrålning.

På torsdagen gick vi till en liten, men iskall sjö några kilometer utanför Borlänge och det blev lite av en tradition att hänga där på dagarna innan spelningarna började, ett helt ok sätt att fördriva soliga dagar på. På torsdagseftermiddagen spelade Carl Barât på en av de lite mindre scenerna. För en Libertinesfan som jag var det så klart jättekul att se honom, särskilt när han körde The man who would be king och andra Libs-låtar. Han körde även några låtar från sin tid med Dirty Pretty Things, som jag dessvärre inte har lyssnat så mycket på.



Carl är en duktig sångare och jag blev förstås lite nostalgisk under spelningen, som hela tiden var medryckande. Dock funkade inte stråkarna riktigt för mig, de hade liksom inte bland Libertinesmaterial att göra.



Babyshambles basist Drew spelade med Carl och han funkade alldeles utmärkt!



Hur som helst, det var en bra spelning och jag ser gärna mer av Carl i framtiden.



Lite senare på dagen satt jag och min vapendragare Karin i öltältet och var, hm, effektiva.

Peace & Love var helt underbart!
Jag har haft helt galet roligt och allt har varit så perfekt; vädret, banden, sällskapet - allt!

Det kommer att komma en hel del festivalinlägg de kommande dagarna, men nu ska jag åka och bada!

Det har var mina festivaluniformer:



Dagtid: jeansshorts, bikiniöverdel och hatt.



Kvällstid: leopardklänning.